Hur ser det egentligen ut när man bestämmer sig för att bli fri från miljonskulder? För oss såg det ut som en tillvaro där sömn var en lyxvara, en husvagn på en parkering i Stockholm och en kalkyl som aldrig fick fela. 2018 blev året då vi pressade oss själva till det yttersta för att radera de spår som bankens misstro hade lämnat efter sig.
När vi startade vårt bemanningsbolag inom åkeri möttes vi av en stängd dörr hos bankerna. De ansåg inte att vi var en säker investering i företagsvärlden. Men vi trodde på vår idé, så för att överhuvudtaget kunna starta verksamheten tvingades jag ta alla lån i mitt eget privata namn. När konkursen sedan blev ett faktum spelade det ingen roll att det varit ett aktiebolag – skulderna var mina, personligen.
Siffrorna var svindlande. Utan ränta låg skulden på 1 453 000 kronor.
- Skuld 1: 360 000 kr
- Skuld 2: 738 000 kr
- Skuld 3: 355 000 kr
Varje morgon när jag slog upp ögonen var det dessa siffror jag såg. Det blir en speciell sorts mental tyngd att veta att man är privatbetalningsskyldig för belopp som känns omöjliga att tjäna ihop under en livstid.
Tre jobb och en husvagn på en parkering
Vår strategi för att bli fria var enkel men brutal: vi skulle jobba mer än vad som egentligen är mänskligt. Min vardag var en logistisk krigföring. Jag började klockan 06.00 som budbilschaufför. Vid 10.00 bytte jag om i farten för att hinna med ett pass inom restaurangbranschen. Vid 15.00 åkte jag hem, gav djuren mat och hann knappt andas innan jag 16.30 klev på som medlevare på ett behandlingshem med sovande jour.
Conny levde ännu hårdare. För att spara på varenda resekrona bodde han i en husvagn i Stockholm under veckorna. Han lämnade Storvik 04.00 på måndag morgon och kom hem sent på lördag morgon. Han körde lastbil genom Europa och Sverige, ensam i hytten med tankarna på huset, odlingen och de där siffrorna som behövde minska. Det var en extrem ensamhet och ett slit som tärde på både kropp och själ, men vår envishet var starkare än tröttheten.
När jorden blev vår ekonomiska partner
Trots att vi jobbade dygnet runt, blev vår lilla ”gård” i Storvik vår viktigaste investering. Vi insåg snabbt att varje morot vi skördade och varje ägg ankorna lade var pengar som vi inte behövde ta från våra löner. Vi slutade köpa mat och började producera den.
Vi lärde oss att samarbeta med den tunga lerjorden och bina flyttade in på allvar. När vi skördade våra första egna meloner det året kände vi en rikedom som miljonerna i bemanningsföretaget aldrig kunnat ge oss. Det smakade frihet. Vi började se ett ljus i tunneln – inte för att vi fick mer i lön, utan för att vi sänkte våra levnadskostnader till ett minimum.
Dagen då den första nollan dök upp Och så hände det. 2018 betalade vi av den första skulden på 360 000 kronor. Efter fyra år av ett slit som knappt går att beskriva i ord, var den borta. Helt borta.
Jag grät av ren, skär lycka. Det var inte bara pengar som försvann; det var beviset på att vi kunde vinna, trots att banken en gång sagt nej. Vi tog beslutet direkt: Conny flyttade hem från husvagnen på heltid och jag drog ner till ett jobb. Vi hade lyckats köpa oss tid genom att arbeta hårt, och den tiden valde vi att lägga där den betydde mest – hos varandra och på jorden.
Tankar för vägen: Många entreprenörer tvingas satsa allt privat för att få chansen att bygga något. När det raserar står man där ensam med ansvaret. Vi valde att inte låta de siffrorna definiera vår framtid. Vi levde som ingen annan ville under några år, för att kunna leva som ingen annan kan resten av livet. Våga se dina skulder i vitögat – det är först då du kan börja besegra dem. Vad är du beredd att offra för din frihet?