Det finns en tystnad på landet som inte är tom, utan fylld av liv. Jag hade längtat efter den tystnaden i åratal. Jag ville känna doften av nyslaget hö och se stjärnorna utan stadens ljusföroreningar. Men hur flyttar man till en dröm när man bär på en ryggsäck fylld av miljonskulder?
Åren 2015 och 2016 bodde vi kvar i radhusområdet i Gävle, men för varje dag som gick kände jag mer och mer att vi var på fel plats. Vi hade visserligen kranat in jord och skördat stora mängder gurkor, men själen ville ha mer. Jag ville hem till rötterna, ut på landsbygden igen. Men verkligheten var brutal: med våra skulder efter bemanningsföretaget var ett husköp inte ens att tänka på. Vi satt fast i ett ekonomiskt fängelse.
När solen går upp genom en vän
Det är i de mörkaste stunderna man lär känna sina sanna vänner. En extremt god vän till Conny gjorde det som vi själva inte kunde – han köpte ett hus på landet i Storvik och lät oss hyra det. Den 24 september 2016 gick flytten. Jag tror aldrig jag har packat så snabbt i hela mitt liv.
Men att flytta till landet innebar också att vi var tvungna att göra upp med vårt gamla jag. Vi gjorde brutala kalkyler. Vi sa upp förråd där vi förvarat ”minnen” av drömmar som gått i kras. Vi rensade ut allt som tog mer kraft att behålla än vad det gav. Den svåraste biten var bilarna. Vi har båda ett brinnande bilintresse, och då ägde vi nio bilar. Vi skar ner dem till tre. Det var smärtsamt, men nödvändigt. För att få plats med det nya livet var vi tvungna att släppa taget om det gamla.
En nystart med sju tassar och tunga läxor
Väl på plats i Storvik blev vi fler i hushållet. Vi adopterade katter, för ett riktigt hus behöver kattassar på bron och jägare i källaren. Våren 2017 närmade sig och nu fanns det inga garage i vägen för mina drömmar. Nu skulle jag odla på riktigt!
Vår nya granne, Herr Larsson, visade sig vara en småbrukare av den gamla stammen. Han erbjöd oss en bit mark bredvid E16 som han inte använde. Betalningen? Grönsaker. Den mest ärliga byteshandeln man kan tänka sig. En annan granne, Herr Gunnarson, hjälpte oss att plöja upp den gamla jorden. Jag förodlade som en besatt. Jag satte morötter, purjolök, kålrabbi och hela 30 tomatplantor.
Och resultatet? Ett totalt fiasko.
Inte en enda tomat. Purjolöken hängde och inget ville ta sig. Jag slet mitt hår i ren frustration. Hade jag tappat min förmåga? Jag gick över till Herr Gunnarson och berättade om min förtvivlan. Han skrattade så att han skakade: ”Men kära du, det behövs gödsel och pollinatörer också!”
Insikten om kretsloppet
Där satt den. Jag hade haft bråttom, varit för envis och glömt bort grunderna. Naturen är inget man kan tvinga; det är ett samarbete. Conny, som alltid står vid min sida, anmälde mig direkt till en biodlingskurs och vi började jaga gödsel inför nästa säsong. Vi skaffade ankor – och även om de var en utmaning i sig, så gav de oss ägg och liv till gården.
Trots tomatfiaskot skördade vi 500 kilo potatis den hösten. Vi blev självförsörjande på potatis och ägg. Vi hade hittat grunden vi skulle stå på, och vi hade gjort det tack vare vänskap och grannar som vågade tro på oss.
Tankar för vägen: När man förlorar allt, håller man ofta krampaktigt fast vid ”ankare” – som våra nio bilar. De blir minnen av en dröm som varit. Men för att flytta in i en ny framtid måste man våga rensa i röran, både på gården och i sinnet. Vad håller du fast vid idag som egentligen hindrar dig från att lämna staden och flytta ut till din egen dröm? Och har du vänner runt dig som vågar låna dig en stege när du själv inte når upp?
I nästa del: ”2018 – När svetten rann på tre jobb samtidigt, Connys liv i en husvagn i Stockholm och den otroliga dagen då den första miljonskulden äntligen blev noll.”