Det finns dofter som etsar sig fast i själen. Jag älskar doften av nyslaget hö – den bär på löften om sommar, arv och ett liv i takt med naturen. Men våren 2015 var det en annan doft som blev symbolen för vårt hopp: doften av tre ton prima matjord.
Vi bar fortfarande på de tunga skuggorna från konkursen i vårt bemanningsföretag. Att ha navigerat i åkeribranschens ständiga tidspress hade gjort oss vana vid att lösa det omöjliga, men det hade också tömt oss på allt utom just vår envishet. Vi visste hur man sliter för att få andras hjul att rulla – nu var det dags att rikta den kraften mot vår egen lilla täppa.
Vi hade kämpat hårt för att få loss 3 000 kronor extra. När varje krona egentligen tillhör banken och gamla skulder, känns 3 000 kronor som en hel förmögenhet. Men vi visste att vi behövde investera i något levande för att själva orka leva. Den 30 april kom lastbilen.
Över garaget och in i framtiden
Vårt radhus låg trångt. Det fanns ingen uppfart där man bara kunde tippa ett lass jord, och vägen till vår lilla tomt kändes blockerad av byggnader och staket. Men vi hade bestämt oss. Jorden skulle in.
Lösningen blev en kranbil. Jag minns spänningen när den stora kranarmen lyfte det tunga lasset högt upp i luften, svängde det över garaget och lät jorden landa med en dov duns på vår sida. Det var en logistisk seger, men också en mental sådan. Om vi kunde lyfta tre ton jord över ett garage, vad mer skulle vi då inte kunna klara av?
Att vägra börja smått
Trots att vi befann oss i en ekonomisk kris, vägrade jag att börja smått. Min envishet sa åt mig att om vi ska göra det här, så gör vi det ordentligt. Vi skaffade pallkragar (som på den tiden faktiskt var gratis!) och förvandlade dem till små guldgruvor.
Vilken sommar det blev! Jag minns känslan när vi skördade sju kilo gurka ur en enda liten låda. Glädjen var total. Vi åt morötter tills vi nästan blev orangea om kinderna, och så fort en rad var skördad i juli, sådde jag nya som vi kunde ta upp i oktober.
En guldgruva bakom hörnet
Det var här vi såg den första ekonomiska vinningen. Vi blev som detektiver i vårt eget grannskap. Vi plockade vinbär och hallon hos grannar som inte längre orkade ta hand om sin skörd. Vi rensade svärföräldrarnas sommarstuga på äpplen och rabarber tills buskarna stod tomma. För oss var detta inte bara frukt och bär – det var en guldgruva.
Svärmor visade mig hur man gör kompotter och saft på recept som gått i arv i generationer. Det kändes som magi att få ta del av den kunskapen. Det var som om vi höll på att lära oss ett gammalt, glömt språk: språket om hur man blomstrar på det jorden ger, oavsett vad som står på bankkontot.
Tankar för vägen: Ibland är vägen till din dröm blockerad av hinder som känns lika massiva som ett garage. Man ser målet, men ingen väg igenom. Vi lärde oss att man inte alltid behöver gå genom hindren – ibland måste man våga lyfta sin dröm över dem. Vad står i vägen för dig idag? Är det ett faktiskt hinder, eller behöver du bara en ny metod – en mental ”kran” – för att nå din matjord?
I nästa del:”2016/2017 – Flykten till landet, nio bilar som blev tre och den hårda läxan om varför 30 tomatplantor inte gav en enda frukt.”