Man brukar säga att tiden går fort när man har roligt, men sanningen är att den går ännu fortare när man lever ett liv som betyder något. I april 2025 firade vi tio år på vår resa mot självhushållning. Tio år sedan vi stod där med tre ton jord och en dröm som ingen annan trodde på. Men 2025 skulle visa sig bli året då precis allt ställdes på sin spets – året då cirkeln slöts.
Året började som ett riktigt kalasår. Vi öppnade dörrarna för kurser och i februari fick vi se vår resa från konkurs till småbruk publicerad i tidningen Åter. Det var som att nå regnbågens slut; alla mejl och all kärlek vi fick gav oss glöden att fortsätta. Men mitt i detta firande höll vi andan. Vi visste att något var på väg att förändras.
Sorgen som skakade vår värld
Hela våren hade vi letat efter en egen gård, men ingen kändes rätt. Herr Larsson, vår hyresvärd som sett oss växa under åtta år, sa att det var fel på alla gårdar vi tittade på – men han ville själv inte sälja. I juni hände det som inte fick hända. Herr Larsson lämnade oss hastigt.
Den morgonen jag hittade honom på logtrappan tittade han mig i ögonen och sa: ”Nu är det slut med Herr Larsson.” Det var som om en hel era gick i graven. Sorgen spred sig även till djuren. Pelle bock (Dag), vår första flaskkilling som haft ett magiskt band till Herr Larsson, tynade bort av ren saknad. Det var som att slita ut hjärtat på mig själv, men jag finner tröst i att de vandrar tillsammans nu. Herr Larsson var den som tröstade mig när vi förlorade vårt första lamm, och nu har han Pelle vid sin sida.
Miraklet vid midsommar: Gården blir vår
Mitt i denna mörka tid kom vändningen. På midsommardagen kom ett av hans barn och berättade att Herr Larssons sista önskan var att vi skulle få frågan först: Ville vi köpa gården?
Svaret blev ett rungande JA. Den 3 november 2025 fick vi äntligen tillträde. Platsen där vi arrenderat, där vi slitit under stjärnorna och där Trollfrökens Gård föddes, var nu vår på riktigt. Det är svårt att beskriva känslan av att gå över ladugårdsbacken och veta att varje sten och varje träd nu tillhör vår framtid. Vi behöver inte längre flytta – vi har hittat hem där allt började.
JA i skogens famn: Vi blir Herr och Fru Åberg
Men 2025 bar på en sista, magisk hemlighet. Under vår semesterresa i somras, när vi satt i det mjuka ljuset på Mandelmanns gård, föll orden plötsligt ur husbonden: ”Vi skulle nog ta och gifta oss.” Det var inget storslaget frieri med fanfarer, men det var det mest äkta ögonblicket i våra femton år tillsammans.
Den 21 december 2025, på självaste vintersolståndet när mörkret är som djupast och ljuset vänder åter, sa vi JA till varandra. Vi valde att ha ceremonin i största enkelhet hemma i vår egen skog på gården. Det var bara han och jag, omfamnade av träden och tystnaden.
Vi som stod ensamma på botten 2013, vi som drog upp varandra ur miljonskuldernas mörker med gemensam styrka, stod nu där som Herr och Fru Åberg. Vi valde att vara bara vi två i det ögonblicket, för det var så vi byggde vårt liv – sida vid sida, mot världen. Att få byta ringar på vår egen mark, som nu är vår lagfarna gård, var den största läkedomen för våra själar. Cirkeln var inte bara sluten, den var läkt med kärlek.
Hushållningsskolan: En seger för livet
Nu blickar vi framåt. Vi öppnar upp gården för Hushållningsskolan. Det är vår största seger. Vi vill skapa en plats där arvet och kunskapen från dem som gått före oss – som min farfar och Herr Larsson – får leva vidare. En plats där de som bär på visdomen får dela den, så att vi tillsammans kan bygga en framtid där vi är stolta, kapabla och fria.
Detta är inte bara en skola; det är ett sätt att symbolisera att livet alltid vinner om man vågar kämpa. Vi förvandlar vårt slit till en bro för andra att gå på.
Till dig som vandrat med oss
Nu vänder jag mig till dig som läst vår historia ända hit. Kanske sitter du just nu i ditt eget mörker, eller bär på en dröm som känns milsvid bort. Jag vill att du stannar upp och tar in detta:
Du äger en kapabel makt som ingen kan ta ifrån dig.
Vår resa från miljonskulder till egen gård och bröllop är inte ett bevis på tur. Det är ett bevis på vad som händer när du slutar fly och börjar vandra. Låt tiden vara din främsta hjälpare – den läker inte bara sår, den bygger också broar om du ger den chansen. Låt ditt mod vara din rustning; en rustning som inte är gjord för att vara blank och snygg, utan en som är ärrad och bucklig av livet, men som håller dig upprätt när stormen viner.
Du är arkitekten bakom ditt eget öde. Det spelar ingen roll hur många gånger du faller, det enda som räknas är att du reser dig en gång till. Våga tro på din egen förmåga att förändra din värld. Om vi kunde gå från botten till den här gården, så kan du också nå din dröm.
Gör din historia till en seger. Börja idag. Vi tror på dig.
Tankar för vägen: Den sista skulden mötte sin nolla, och sagan om Trollfrökens Gård slutade inte – den började på riktigt. Idag firar vi kärleken, jorden och friheten. Nu är det din tur att skriva ditt nästa kapitel. Vad väljer du att säga JA till idag?
hopp och hej kamrater – nu skapar vi framtiden tillsammans!
Ett inlägg dök upp i flödet. Det väckte min nyfikenhet skrollade vidare läste tidigare inlägg, dessa inlägg gjorde mig ännu mer nyfiken. Vilka var personerna bakom dessa inlägg. Hittade till din/er blogg läste vidare. När jag kom till ditt sista blogginlägg där du beskriver slutet mot er kamp mot skulderna och när ni fick erbjudandet om att köpa ”gubbens” ❤️ gård då kom tårarna. Kände sån enorm lycka inombords över att ni fick känna att nu var ni hemma, nu kunde ni landa efter ert hårda slit. Det är som en saga. En saga som i verkligheten står för ert enorma slit och er fasta tro om att det kommer att bli bättere. Kommer att fortsätta följa er och önskar er: Varmt lycka till! Hälsningar Vivi-Anne Ottosson från Åsele västerbottens inland södra lappland.🤗
Hej vännen
Du kom upp i mitt flöde på insta. Jag har funderat på vart du tagit vägen. 😊
Nu har jag läst eran resa 😊 Fy fasiken vilket grymt jobb ni har gjort. Bamse kramar till er bägge //Nette
Jag har nu läst alla delar i eran historia och vilken fantastisk läsning det har varit, varje inlägg rakt från hjärtat och in i läsarens. Du har ett otroligt språk och det känns nästan magiskt att få läsa.
Tack för du delat allt detta. Det ger hopp till alla som läser det. Tack för att ni är ni. Och helt fantastiskt otroligt stort grattis till hur ni kom ur skulderna och bara wow hur livet växte fram efter. Såå berörd av allt jag läst. TACK <3