Det finns en speciell sorts tystnad som bara uppstår när man har förlorat allt. Det är inte en fridfull tystnad, utan en öronbedövande sådan, fylld av frågor utan svar och siffror som inte går ihop.
I fyra år hade vi drivit vårt eget företag med bemanning inom åkeribranschen. Det var en tillvaro i 110 knyck – personalansvar dygnet runt, logistik som aldrig fick fela och ett enormt maskineri som krävde allt av oss. Vi gjorde så gott vi kunde, men ibland räcker inte ens det hårda arbetet till. När konkursen väl slog till, slog den undan benen på oss totalt.
Trots att vi drev ett aktiebolag satt vi fast. Banken hade inte sett oss som en säker investering när vi startade, så vi hade tvingats ta alla lån i våra privata namn. Plötsligt stod vi där med miljoner i skulder privat. Drömmen om företaget förvandlades till en mardröm av räkningar och kravbrev.
Det blir väldigt tomt när det inte finns något mer meningsfullt i livet än att jaga pengar för att överleva ytterligare en månad. Vi började fundera rätt skapligt på livets mening där i mörkret. Var det här allt?
Vändpunkten vid köksbordet
Sensommaren 2014 satt jag vid mitt köksbord. Jag minns tröttheten som satt som en tung hinna över allt. Framför mig stod en skål med rabarberkräm. Några dagar tidigare hade vår granne gett mig en enorm laddning av sina fina, röda rabarber. Hennes ord ringde i mina öron: ”Jag tycker det är förskräckligt hur maten ruttnar bort, så du får ta hur mycket du vill!”
Jag hade tagit reda på allt. Över 10 kilo rabarber låg nu i frysen.
Där satt vi mitt i natten. Conny hade precis klivit innanför dörren efter ett av alla de extra pass vi tog för att få in lite extra pengar till skulderna. Vi åt rabarberkräm till middag – för det var det enda som fanns att stoppa i magen. Conny såg på mig och sa: ”Det var då tur att du tog reda på alla rabarber nu när det blev som det blev.”
I den stunden tändes en lampa i min hjärna. Grannens ord spelades upp igen: ”Maten ruttnar bort!” Jag insåg att hon hade mer i sin trädgård. Hallon, jordgubbar… och jag insåg något ännu viktigare: Jag vet faktiskt hur man odlar. Ett arv att förvalta Jag har mina rötter i ett jordbruk i Hälsingland med mjölkkor och odlingar som mättade hela familjen året om. Det är ett arv jag bär med mig, en kunskap som det nu var hög tid att väcka till liv.
Sagt och gjort. Vi bestämde oss för att vi skulle jobba ännu lite mer för att få loss 3 000 kronor till jord. För ni ska inte tro att jag tänkte börja smått! Min envishet blev mitt bränsle. Om systemet vi trott på hade svikit oss, så skulle vi bygga ett eget – direkt från jorden.
Det var här vår resa som månskensbönder började. Inte med en vacker gård eller en stor budget, utan med en sur-söt smak av rabarber och en insikt om att så länge man har kunskap och en bit jord, så finns det hopp.
Tankar för vägen: När man blir fråntagen sin dröm, håller man ofta fast vid det lilla som finns kvar. För oss blev rabarbern det ankaret. Vad har du i din närhet som ”ruttnar bort” – en talang, en möjlighet eller en kunskap – som skulle kunna vara din väg ut?
I nästa del: ”Våren 2015 – När tre ton jord tippades i ett radhusområde och glädjen återvände.”