Trollens Visdom från Fäboden: En Berättelse bland Getterna
(Ljudet av bjällror och getter som betar hörs svagt i bakgrunden.)
Ja, se på dem, mina små lurviga vänner! De här getterna, de vet minsann hur man lever nära naturen. Precis som jag har gjort här på fäboden, mitt bland doften av enris och ljudet av skogens sus. Många av er som kommer hit från den stora världen, ni har nog glömt bort en hel del om de gamla sanningarna.
Jag pratar om trollen, vet ni. Javisst, de finns här i skogen, bland de gamla tallarnas rötter och under de där stora mossiga stenarna. De är inte alltid sådana där stora, klumpiga varelser med horn och svans som ni hört i sagorna. Nej, för mig är de mer som naturens egna väsen – listiga och fulla av kraft, på sitt alldeles eget sätt.
De här trollen, de ger oss så mycket, ger oss rika skördar i magins vardag. Det är de som ser till att blåbären blir söta och saftiga, att källvattnet porlar rent och klart, och att luften vibrerar av liv och energi. De är mestadels goda, men de kan vara lite busiga också. Ibland gömmer de en tappad yxa, eller byter plats på mjölkhinken, bara för att påminna oss om att naturen har sina egna regler och sin egen humor.
Men vet ni vad? Trollen bär på en hemlig sorg, en längtan. De vill så gärna bli älskade av oss människor. De vill att vi ska se dem, inte med rädsla i blicken, utan med respekt och med ett öppet hjärta. Och om ni bara tittar noga, om ni verkligen öppnar ögonen, då kan ni se likheten mellan oss och trollen. Tänk på de där sagorna om trollen som satt djupt inne i berget på sina guldhögar, vresiga och ensamma i all sin rikedom för att de inte ville dela med sig. Idag, mina vänner, har vi människor tyvärr ofta blivit mer lika de där sagornas giriga troll än trollen själva, med vår ständiga jakt på mer och vår ovilja att dela med oss av jordens gåvor och varandras välstånd. Trollen påminner oss om det som är viktigt på riktigt: gemenskap och generositet.
Jag drömmer om en tid då vi kan leva tillsammans sida vid sida, människor och troll. Att vi förstår att vi alla är en del av samma stora, levande väv – naturen, magin, och den jord vi delar. Kanske är det när vi öppnar våra hjärtan för det okända, och vågar tro på mer än det vi kan se med blotta ögat, som fäbodens magi verkligen blommar ut i sin fulla prakt.
(Getterna råmar lite i bakgrunden, och fjärran hörs en bjällra.)
Nu måste jag se till mina små vänner här. Men tänk på det jag har sagt, nästa gång du går ut i skogen. Kanske hör du ett litet fnitter i vinden, eller ser en skugga röra sig mellan träden. Vem vet?