Jag satt i den gamla fäbodstugan, vars väggar burit på generationers berättelser, och lyssnade intensivt på rösten som viskade till mig. Det var Skogsfrun, en varelse med ett förföriskt utseende men en kraft som skakade marken. Hennes ögon, djupa som en skugga under en gammal gran, hade en trollbindande makt. Hennes röst var inte enbart en röst, utan snarare ett eko från skogens hjärta, som viskade om tidens gång och naturens visdom. Vårt samtal handlade om förändringens tid – hur skogen dignade av sina frukter, redo att ge av sig själv. Hon ville påminna mig om hur hon i svåra tider räddat människor genom att leda dem till skogens eget skafferi.
Plötsligt, mitt i vårt samtal, öppnades dörren med ett gnisslande. In klev en främling, en man dränkt av regnet som nu öste ner utanför. ”Ursäkta mig, men det vräker ner”, sa han andfått, ”jag klev bara in.”
Skogsfrun vände sig mot honom med ett varmt leende. ”Vi var ändå klara med vårt samtal”, sa hon, och hennes röst fyllde stugan med en behaglig melodi. Hon reste sig och gick långsamt mot dörren. I samma ögonblick som hon passerade främlingen möttes deras blickar, och han tycktes drunkna i hennes mossgröna ögon, som om hela skogen reflekterades i dem.
När hon hade gått ut genom dörren vände sig främlingen om för att se efter henne, men då kände han en isande kår längs ryggen. Där en rygg skulle ha varit, ekade bara ett tomt hål, som urholkad trädstam. Utanför fortsatte regnet att falla mjukt mot kvinnan, som om naturen själv skyddade henne.
Jag stängde dörren och vände mig mot främlingen, som fortfarande stod stum av chocken. ”Var inte rädd,” sa jag och gjorde en gest mot bänken vid eldstaden. ”Sätt dig ner. Du har just mött Skogsfrun.”
Jag började berätta för honom om de regelbundna besöken, om hur hon viskar om naturens kretslopp och påminner oss om att ha respekt för skogen och dess krafter. ”Hon är förtjusande men också farlig”, förklarade jag.
”Men nu”, sa jag, ”tänder vi i spisen, så ska jag bjuda dig på kokkaffe och en nybakad blåbärspaj.” Vi behövde värme och trygghet efter mötet med det mystiska.