Jag är på väg ner till fäboden med mina busiga getter, då en av dem, Sunniva, självklart bestämmer sig för att vika av från stigen och in i den mörka, täta urskogen. Suck… Jaha, de andra getterna hittar ner själva, medan jag ger mig av efter Sunniva. Det är alltid lite läskigt att gå rätt in i skogens mörker, då jag inte riktigt vet vad som väntar där. Fantasin om vad som finns gömt därinne ger mig rysningar.
Men jag tar ett steg i taget, stannar, lyssnar och låter mitt lockrop på Sunniva viskas ut. Jag vill ju inte dra onödig uppmärksamhet till mig. Jag går allt längre in, och medan grenarna vajar hörs det som en viskning. ”Sara… Sara…” Något i ögonvrån följer mig, och när jag stannar, stannar det också! I mig vaknar nu både en rädsla och en nyfikenhet. Vem eller vad är det?
Plötsligt ser jag en öppning mellan träden, en vacker glänta där kvällssolens strålar dansar. Och där står du ju, Sunniva, betar sälj och njuter av stunden. När hon får syn på mig kommer hon bräkande och nöjd. ”Haha, ja du, Sunniva, nu ska vi ner till de andra.” Men när jag vänder mig om står den där, den som följt mig. Det är ingen mindre än Trollmor som, stor och ståtlig, står där med sina plirande bärnstensögon och håller min blickfången.
Ödmjukt och en aning panikslagen böjer jag mig. Hennes bärnstensögon håller min blickfången. De plirar inte längre, utan glöder med en uråldrig visdom som får min rädsla att kännas liten och oviktig. Jag känner hur en stillhet sprider sig i mitt bröst.
”Du är modigare än du tror, Sara,” säger Trollmor med en röst som låter som porlande vatten över släta stenar. ”Du följde ditt hjärta in i det okända, där inga vägar fanns. Och se vad du fann.” Hon nickar mot Sunniva, som nöjt betar i den solkyssta gläntan.
”Vägar är till för de som vill komma fram snabbt,” fortsätter hon. ”Men visdom finns där stigen tar slut. All den kunskap du söker, den finns redan inom dig. Allt du behöver är modet att stanna, att lyssna och att våga se det du är rädd för. Först då kan du finna din egen magi och växa.”
Trollmor sträcker ut sin knöliga, rotliknande hand och lägger den försiktigt mot min panna. En varm ström av ljus sprider sig genom min kropp. ”Må din inre kompass lysa vägen, och må du alltid finna hem till dig själv.” Hon ler, ett leende som får hela skogen att kännas trygg. ”Som en liten trollformel, så här i skymningen…”
Plötsligt svävar hon upp en bit från marken, snurrar runt och viskar:
”Där vilsenhet råder, där stigen förgår, där dväljes visheten, där själen förstår. I skogens djup, där mörkret kan skrämma, finns modet att finna, att hemmet är du, inuti. Din helhet skall lysa, ditt hopp skall få värma!”
Hon sänker sig ner igen, och plötsligt syns en svagt glimrande stig som inte var där förut. Den slingrar sig direkt mot min fäbod. Jag ser på stigen, på Sunniva och sedan på Trollmor. Min rädsla är helt borta. Jag fylls av en djup tacksamhet och en ny, stark känsla av att vara hel och på rätt väg. Jag ler tillbaka och säger: ”Tack, Trollmor.” Jag känner att jag har hittat något mer än bara min get. Jag har hittat en del av mig själv.