Stigen upp mot fäbodskogen är tung idag. Stegen sjunker ner i lera som nyss var täckt av hundraårig skugga. Bakom mig kommer getterna, deras bjällror pinglar sprött mot den tystnad som uppstår när vindfången försvunnit. De ser inte förödelse; de ser nya vägar, nya dofter. De ser frihet.
Där, vid skogsbrynet där den gamla gärdesgården en gång gick, möter han oss. Skogsgubben.
Han sträcker ut en hand, grov som en rot, och låter en av getterna gnugga sin panna mot hans flata hand. Han ser på mig, och det är som om han läser alla de samtal jag haft i fäbodstugan den senaste tiden – alla tårar från människor som sörjer sin förlorade skog.
De räknar sina förluster i guld, säger han lågt, och hans röst är som prasslet från torrt löv. De gråter över rader i en bok som vinden har blåst bort.
Jag sätter mig på en omkullvält tall, en jätte som tjänat troget i generationer.
Det gör ont i dem, svarar jag. De ser generationers arbete ligga splittrat. De känner sig fattiga nu.
Skogsgubben sätter sig bredvid mig. Han tar upp en näve jord och låter den rinna mellan fingrarna.
Fattigdom är att tro att man äger en levande varelse, fäbodens dotter. Genom alla tider har skogen varit er medvandrare. Vi har tagit kådan till salva, gjort kol, skapat brädor att bygga våra boningshus och lador. Vi har tagit reda på varje kvist för att värma oss och laga mat. Det är ett vackert utbyte. Men någonstans på vägen gjorde människan skogen till en slav. Ni satte ett pris på hennes huvud och kallade det för kapital. Men ser du inte? Nu när pengarna är borta, har skogen fått sin frihet åter.
Jag ser ut över det kaos som stormen Johannes lämnat efter sig. Det splittrade timret ser inte längre ut som skräp i mina ögon. Det ser ut som ett andetag.
Vi är alla här på lånad tid, fortsätter han och lägger en hand på min axel. Varken träden, getterna eller du själv tillhör någon annan än livet självt. Man kan inte äga vinden, och man kan inte äga stormen. Att tro att man kan förebygga naturens gång är människans största högmod!
Han pekar mot marken, där solen för första gången på ett sekel når ända ner till skogsbädden.
Titta noga. Där nere, under det bruna barret, ligger frön som väntat i hundra år. De har sovit i mörkret, kuvade av de stora träden ni värderade så högt. Nu, i det som ni kallar förödelse, får de äntligen ljus. En ny skog vaknar nu, en skog som inte bryr sig om räntor eller marknadspriser. Är det inte ett arv gott som något?
Jag känner hur bitterheten hos dem jag talat med börjar blekna i mitt inre. Att plantera en ny planta är inte att försöka återställa ett bankkonto. Det är att sätta ett plåster på jorden, en ödmjuk handling för att tacka för lånet. Det spelar ingen roll om jag inte får se trädet fullvuxet; värdet ligger i att jag gav tillbaka.
Vi ska plantera, säger jag och ser på mina getter som hoppar mellan stammarna. Inte för att vi måste, utan för att vi får. För att vi är en del av det här, inte herrar över det.
Skogsgubben nickar och reser sig. Han börjar gå inåt den trasiga skogen, och för varje steg han tar ser det ut som om han blir ett med de fallna träden.
Gråt inte för det som fallit, viskar han över axeln. Gläd dig över att du får vara med när jorden börjar om. För ingenting är någonsin förlorat, det har bara bytt form.