Kohornet ljuder, getterna och fåren börjar bräka och jag tittar upp från min bärkorg som är full med lingon. Jaha, främlingen är tillbaka på fäboden. Då så, mina vänner, vi får väl gå ner och se vad den har på sitt hjärta. När jag går på stigen ner ljuder bjällrorna från djuren och skapar en harmoni i själen.
Väl nere sitter främlingen på bänken vid vattenbrunnen och väntar. Jag tar upp en skopa vatten och dricker. ”Nå, främling,” säger jag när min törst släckts, ”vad är det du bär på som vi ska råda bot på?”
Främlingen ser på mig med ögon som botten på en torrlagd brunn, och med en tunn, svag röst kommer en hes fråga: ”Vad är meningen? Min mening?”
”Oj, kära du. Att blåsa i hornet för mening är en stor signal av sökande. Men meningen är mer än bara vad du ska göra, vad du ska bli, vad du vill ha, vad du ska få. Meningen är också friden i att vara dig själv. Att vakna i en ro av att du är du. Men ro kommer av att man hittar vem man själv är. Det kan låta enkelt, men tycker du om gult? Eller gör du det för att andra tycker det? Tycker du om att diskutera politik eller gör du det för en samhörighet? I dag är det mer som fyller våra liv med tyckanden och måsten. Men samtidigt skapar det också en typ av mening. Dock är en sak av mening och meningsfullhet till sig själv två olika ting. Därför behöver man hitta den man själv är. Men den du är nu kommer att formas om under din tid du lever. Du kanske älskar rött, men med tiden vill du kanske ha ljusare eller mörkare. Inget är rätt eller fel. För livet är i en ständig förändring, precis som du söker mening nu, kommer friden när du ser meningen i att du söker. Då vågar du möta förändringen som ständigt pågår.”
”Men kommer jag hitta meningen?”
”Jag ser dig, främling. Du kom till mig, var det din mening? Eller var det bara en slump? Kanske båda. Det är inte mitt att avgöra. Jag kan inte ge dig svaret, men jag kan ge dig det du söker.” Jag sträcker ut handen och lägger den försiktigt på dess axel. Precis då, som ett svar från skogen själv, blåser en ljum vind genom fäboden. Ett gyllene löv, format som en stjärna, singlar ner från en björk och landar i främlingens knä. Det är inte bara ett löv, det vibrerar med ett svagt, magiskt ljus.
”Meningen, kära du, är inte något du hittar i en bok eller en annans ord,” säger jag, och min röst är fylld av den lugna visdomen som jag har fått från bergen. ”Den är ett frö som växer i dig. Känslan av ro som mina djurs bjällror skapar, den är en del av den meningen. De ljusglimtar du söker, de finns i de små ögonblicken.” Jag pekar mot främlingens hand, där lövet nu glöder starkare. ”Det här lilla lövet… det är inte en slump. Det är en magisk påminnelse från naturen.”
Främlingen tittar på mig, sedan på lövet, och slutligen på sina egna händer. Det finns ett nytt ljus i blicken, som en stjärna som tänds i en tom himmel. Främlingen nickar långsamt. Den säger ingenting, men jag ser att den förstår. Att sökandet i sig är meningen.
En lugn tystnad lägger sig över fäboden. Getterna har slutat bräka och ligger lugnt och idisslar i gräset. Jag ser på främlingen, som nu reser sig. Den är inte längre en torrlagd brunn. Den är en våg i en flod, som rinner framåt. Den tackar mig och går lugnt ut på stigen.
Jag ler. Även om jag inte gav den svaret, så gav jag den modet att hitta det inom sig själv. Jag ser på min korg med lingon. Bären, som en påminnelse om att varje sökande har sin egen skörd. Det är genom arbete och ödmjukhet som man finner sin egen glädje, som man till slut kan rensa sina tankar för att skapa en helhet.
Jag plockar upp korgen och ställer mig upp. Jag ser ut över bergen och andas in den klara luften. Jag känner en ny sorts frid, den som kommer av insikten att meningen inte är ett mål, utan vägen i sig. En väg full av lingon, av djurens bjällror och av möten som kan förändra ens liv. Kanske är det den enklaste meningen av dem alla. Att bara vara i nuet. Att rensa bär. Att förbereda för vintern.