Jag känner dig på lång väg, min främling. Inte på dina steg, utan på ilskan som dundrar i luften som Tor själv. Himlen spricker upp, och ljudet av din vrede ekar över fäbodvallen. Jag ser att du är arg på mig, på alla, men mest av allt på dig själv. Jag ser sprickorna.
Du känner dig sviken. Kanske har du känt det hela ditt liv, ända sedan du var barn. Du satte alltid alla andra före dig själv, och nu har den sanningen exploderat inom dig. Det är en smärtsam insikt, och smärtan ropar efter syndabockar.
Men du, min vän, behöver inte kämpa mot mig. Den enda kampen du måste vinna är den mot dig själv. Jag vet att du bär på en hemlig, stängd dörr, låst med bult och bom. Därinne ligger alla minnen av orättvisor och svek. Öppna dörren. Jag kommer att stå här, vid din sida, när du gör det. Jag står kvar genom stormen, oavsett hur hård den är.
Och låt tårarna komma. De läker. Tårarna sköljer bort smärtan, precis som regnet renar jorden. Smärtan kan lämna, den kan rinna av dig, men du måste tillåta den att göra det.
Men om du fortsätter att möta mig och världen med ilska, hårda ord och skrik, är du den som förlorar mest. Att inte se hjälpen som står framför dig är som att vara blind för dig själv. Kanske är du inte redo än. Och ibland är det så. Ibland är det inte rätt tid att lägga ner stridsyxan. Kanske måste man mista allt och alla för att till slut kunna se sitt eget beteende, för att kunna förlåta sig själv och släppa den inre stormen.