Ljudet av en ko som råmar mjukt hörs, följt av det rytmiska klirret från en mjölkpall mot fäbodens trägolv. En frisk morgonluft fyller rummet.
Det är en tidig morgon här på fäboden. Jag sitter här på mjölkpallen och kon Rosa lutar sig tungt mot min axel medan jag drar de första strålarna. Precis då hör jag stegen; en främling närmar sig fäbodstugan, och jag lyfter blicken.
”Ursäkta mig” säger rösten, lite osäker. ”Är det du som är… Trollfröken?”
Ett leende sprider sig på mina läppar. Det är en fråga jag har hört många gånger, men den känns alltid lika varm om hjärtat.
”Javisst, det är jag…” svarar jag. ”Sätt dig ner en stund, så ska jag berätta hur namnet blev mitt.”
Du ser, jag är uppvuxen på en gård, inte långt härifrån. Och på den gården fanns det en skog – vi kallade den för trollskogen. Det var där jag tillbringade mina dagar som barn. Där lekte jag, klättrade i träd och utforskade varje vrå. Och jag kan säga dig, ensam var jag aldrig. Nej, i den skogen fanns det alltid något, eller någon, vid min sida. En känsla av närvaro, ett stilla sällskap bland träden och stenarna.
I anslutning till trollskogen bodde en gammal man. Varje kväll, när jag var på väg hemåt i skymningen, stod han utanför sin stuga.
Han brukade alltid le sitt speciella leende och fråga. ”Har Fröken varit i skogen hela dagen igen?”
Fröken, det var så han alltid kallade mig, men det finns en annan del av historien också. Jag föddes med ett litet veck på mitt ena öra. Min farmor, som var en klok kvinna och visste mycket om det osynliga, hon kallade det för mitt ”trollöra”. Som barn var jag helt fascinerad av det. Tänk att jag, lilla jag, hade blivit rörd av ett troll! Att jag fått en sådan speciell gåva, ett märke som band mig till skogens magi.
Så du förstår, med den gamla mannens ord och farmors visdom, blev det naturligt. Folks viskade och sedan kallade de mig helt enkelt för Trollfröken. Ett namn som har följt mig genom livet, som en påminnelse om mina rötter i skogen och den magi som alltid funnits runt mig. Det är inte bara ett namn, utan en del av vem jag är, formad av skogens viskningar och magin som såts som frön i mig från dom äldre.
Rosa suckar nöjt när mjölkningen är klar. Jag klappar henne på sidan.