(Ljudet av en fårklippningsmaskin som brummar rytmiskt fyller luften, blandat med bräkanden från får och det lätta trampet av klövar. Plötsligt stannar maskinen. Jag sträcker på mig, känner av värken i axeln.)
”Usch då, det här bådar inte gott,” muttrar jag för mig själv medan jag gnuggar axeln. ”Jag känner det i lederna – det blir regn i eftermiddag, så mycket är säkert.”
Just då hör jag en röst bakom mig. ”Behöver du en hjälpande hand? Jag kommer från stan och känner mig mest i vägen, men jag vill gärna vara till nytta.” Det är den där främlingen som kom upp till fäboden igår. Hen ser lite osäker ut, som om varje rörelse är ett val mellan att stå still eller att rör sig.
Jag ler och nickar. ”Ja, tack! Det vore en gåva. Vi behöver alla varandra, vet du. Särskilt när vädret vänder. Samarbete är viktigt, alltid.” Jag tar upp en sax och börjar visa hur man får undan den tunga ullen från ett får.
”Du vet,” säger jag, medan vi arbetar tillsammans med det mjuka, varma ullen, ”många i staden pratar om omställning, men här på fäboden lever vi den. Att ta vägen tillbaka till en enklare vardag, det handlar om små, medvetna steg. Vi försöker välja mer mat som vi både odlar själva, som grönsakerna i mitt land här borta, och handlar av lokala bönder. Det är en liten sak, kan tyckas, men det ger ett så mycket mindre avtryck den dagen då man själv dör.”
Främlingen nickar långsamt medan hen försiktigt hjälper mig att hålla fåret.
”För man kan inte äta pengar, eller hur?” fortsätter jag. ”Det är en sanning som blir så tydlig här. Vi måste bli bättre på att dela kunskap med våra barn, lära dem om jorden, om djuren, om hur allt hänger ihop. Och jag tror att livet på landet måste få mer utrymme i stora staden. All den där stressen av tid, att hinna med så mycket på så kort tid – den skadar människor mer än den hjälper. Folk blir utbrända, ledsna, och glömmer bort vad som är viktigt.”
Regndropparna börjar falla, men vi klipper vidare.
”Här ute, på landet, är alltmer cirkulärt. Vi följer årstiderna, låter naturen styra takten. Och det gör något med oss. Vi blir bättre på att prata med varandra, att verkligen se och lyssna. Inte bara stressa förbi. Du ser, den här ullen vi klipper, den blir till garn, sen till värmande kläder. Och det fåret kommer att växa ny ull till nästa år. Det är en evig cykel. Precis som vår förmåga att hjälpa varandra, att dela kunskap och att finna en djupare mening i det enkla. Tack för din hjälp idag, det betyder mer än du anar.”
Jag klappar fåret försiktigt på ryggen när det är klart, redo att släppas ut på betet igen, lättare och friare. Kanske är det så vi också ska leva, lättare och friare, med mer tid för varandra och för jorden.