Välkommen du vandrare, hit till fäboden, där tallarna står tysta som gamla väktare och sjöns vatten speglar himlens oändlighet. Jag är fäbodens dotter, och jag har sett många komma och gå genom årens lopp. Jag märker att ni i den stora världen har glömt bort en del av sanningen, en sanning lika gammal som bergen själva: att döden inte är en fiende, utan en tyst följeslagare. Den går vid vår sida, som en osynlig hand i vår egen. Vi har bara denna stund, detta andetag, detta nu.
När en kär själ lämnar det jordiska, då känns det som om en del av ens eget inre går sönder. Det är som om ett litet ljus inuti oss slocknar, och mörkret hotar att ta över. Men jag har lärt mig att ur den djupaste sorgen spirar också något underbart. Som när jorden vilar under snön för att sedan explodera i vårens grönska. Ur smärtan föds minnen, de blir som glimmande daggdroppar på spindelväven en sommarmorgon, skimrande av allt det vackra som varit. Dessa minnen är ingen börda, utan en magisk tråd som binder oss samman, bortom tid och rum. Vi kan dela dem som hemliga viskningar vid den sprakande elden, och de lever vidare i våra hjärtan.
Livet, ser du, är en förtrollad dans av pånyttfödelse och död. De två är inte åtskilda, utan omfamnar varandra som älskande. Som solnedgången som ger plats åt stjärnhimlen, och gryningen som sedan väcker dagen till liv. Det är livets hjul som ständigt snurrar, i en evig, helig rörelse. Varje avsked är bara en krusning på den stora älven, som alltid leder vidare. Gå på livet väg, följ din stig. Minns dom som gått före, vi kommer tillsammans en dag att samlas på den stora ängen med våra nära och kära. Där ska vi dela på skratt och minnen. Men nu ska vi leva och skapa för det är tid att följa ditt hjärtas röst.