Det är en frisk, lite kyla finns i vinden när jag stänger ladans dörr. Där inne ligger det torra höt som gårdens alla djur ska få när vintern står vid knuten. Men nu föds hösten; löven börjar förändra sina färger och falla från träden. I skogen börjar nu en ny skördetid, bär och svamp blir redo. Jag hör hur kon råmar inifrån hagen.
– Jaha, du kommer en sista gång, främling. Du vet det inte än, men efter detta rådslag behöver du aldrig mer komma till min fäbostuga. För precis som sommaren nu dör, föds hösten och du börjar vandra på en helt ny väg.
– Kom in kära främling, låt mig bjuda på en skål varm, kokad äppelkräm med doft av kanel. Slå dig ner vid eldstaden. Så vad är det som gnager i ditt bröst, vad är det som vill lämna dig? Främlingens frågor börjar rinna ur som en strid stöm. Varför ser jag så klart, och varför känner jag mig som en främling för mina nära? Varför kämpar jag ändå för att få dem att förstå, samtidigt som en del av mig viskar att det är dags att släppa taget?
För du, min främling, har just stannat upp i ditt livsvävande. Du har vänt blicken bakåt mot de senaste åren och sett att du har vävt samma mönster med samma färg, om och om igen. Nu, just nu, befinner du dig mitt i din egna medvetna process av att byta både mönster och färg. Det gör ont och det är sorgligt att släppa det man vet, det man kan, och dem man känt en djup samklang med. Men för att du ska få uppleva det största och mäktigaste i ditt liv, gör du nu det som bara du kan göra: du ser över alla dina val av trådar.
Just nu sker den förändring som alla så stort pratar om – du både föds och dör på samma gång.
Främlingen tittar mig djupt i ögonen och ställer den svåra frågan:
– Är det rätt färg och mönster jag väljer nu?
Mitt svar är lika klart som morgonens gryning:
– Ja. För vad ditt val än ger dig, kommer du hädanefter att bära med dig en djup medvetenhet om att du är den aktiva skaparen av din egen väv. Det, min främling, kan aldrig bli fel.
Vi ser på varandra. Vi vet båda två att nu är det sista ordet sagt. Du kommer inte att behöva mig mer efter detta, för du vet att du nu bär klarsyntheten i din egen hand. Nya främlingar kommer att söka sig hit, men vår tid tillsammans har nått sitt mål.
När du går i dag, glöm inte att säga adjö till djuren, stanna upp och dra in sommarens allra sista andetag i min trädgård.
Vilken färg har tråden i din egen livsväv just nu – och vågar du kliva över tröskeln för att väva något helt nytt?
Känner du att du står vid ett liknande vägskäl och behöver hjälp att reda ut dina trådar? Du behöver inte vandra ensam.