Solen står som högst, fåglarna sjunger och jag har just hällt upp en kopp kaffe. Jag ska precis ta en skorpa och bege mig ut för att hämta getterna från fäbodens äng, när det knackar på dörren. Det är inte en vilsen främling som söker vägen, och det är inte grannen. Det är något annat. Något som har vandrat vid min sida sedan den sekund jag drog mitt första andetag.
Jag öppnar dörren, och när jag känner den där kalla, bestämda handen på min axel, vet jag vem som står där. Det är Döden.
Förr i tiden var döden en naturlig del av varje hem. Vi vaskade, vi svepte, vi visste att livet och döden satt vid samma bord. Men idag har vi städat bort honom. Vi har byggt murar, skärmat av oss och slutat prata om det enda som är sant för oss alla. Men Döden låter sig inte städas bort.
Jag bjuder in honom. Han slår sig ner i soffan, och förunderligt nog ber han om en kopp kaffe. Jag tittar på honom, förundrad, och frågar med ett halvt skämt på läpparna: Dricker döden kaffe? Han svarar inte, men han sitter kvar. Han är här för ett samtal som inte tål att skjutas upp.
Efter att ha grundat en stund, som om han mätte varje ord, frågar han:
Minns du när du föddes?
Jag skakar på huvudet. Nej, hur skulle jag kunna göra det?
Döden fäster blicken på mig och säger stilla:
Du föddes i alla fall inte ensam.
Jag spärrar upp ögonen, nästan defensivt. Vad pratar du om? Jag vet att det bara var jag som föddes just då. Min mamma var där, visst, men det var jag som kom ut.
Döden lutar sig tillbaka, lugn som fjället utanför fönstret.
Du föddes i samma stund som jag. Från den sekund du drog ditt första andetag har jag gått vid din sida. Jag är din död, och jag har följt dig varje steg på vägen sedan du kom till världen.
Jag känner klumpen i halsen växa. Jag tänker på alla begravningar, på tomheten efter dem som lämnat, och den tunga sorgen jag burit. Jag tycker det är så svårt, erkänner jag. Döden är så tung. Det känns så orättvist. När du tar barnet, när du tar den unga… det går inte att förstå.
Döden ser på mig med en blick som rymmer allt – varken ondska eller välvilja, bara en total, oändlig jämlikhet.
Du ser orättvisa, för att ni människor mäter liv i år och prestationer. Men jag ser inte skillnad på barnet eller den åldrade. I mina ögon finns ingen kung och ingen tiggare. Jag är den enda sanningen om jämställdhet som finns på denna jord. Ni försöker mäta värdet på ett liv i tid, men det är som att försöka räkna alla stjärnor på himlen. Ni kan inte minnas varje stjärna, men varje ljus som lyst upp er väg har lämnat ett avtryck i er själ. Det avtrycket är det enda som betyder något när dagen är slut.
Döden fortsätter, med en röst som ekar av uråldrig visdom:
Ni springer i ljusets hastighet för att hinna ifrån mig, men ni fattar inte att ju snabbare ni springer, desto närmare min famn kommer ni. Ni föds nakna till denna jord, och ni lämnar den med ingenting i händerna. Ni äger inget. Men ni går aldrig ensamma. Ni går med mig. Från första andetaget till det sista är jag den som bär er när ni inte längre orkar gå själva.
Människor söker sig till mig på fäboden för att få svar, för att de är rädda. De vill ha hokuspoku eller en genväg förbi smärtan. Men när de frågar mig om döden, svarar jag dem så här:
Döden är inte ett mörker ni ska fly ifrån. Han är den tysta påminnelsen om att er tid här är en gåva. Det ni ska vara rädda för, är att låta livet passera utan att ni har vågat känna det. Vi tror att vi har all tid i världen, så vi tar kärleken och livslågan för given. Vi jagar evig ungdom medan vi försummar det som faktiskt gör oss levande.
När du lämnar min stuga, sluta bygg murar mot det oundvikliga. Börja i stället bygga en grund att stå på. Varje växt dör, varje djur dör, och vi är en del av samma stora kretslopp. Det är inte fult, det är inte ondska – det är livets enda sanna villkor.
Lev. Lev med allt du har. För det är det enda sättet att hedra den följeslagare som aldrig kommer att lämna din sida.