Välkommen åter till fäboden. Ett lugn inbjuder till djup eftertanke. Här, bland susande aspar och porlande bäckar, vill jag tala om den mest grundläggande av alla känslor: kärleken. Men inte bara den vi ger andra, utan den som börjar inom oss själva.
Att möta kärleken till sig själv är ofta den största resan vi kan göra. Det handlar om att omfamna varje del av den du är – dina ljusa sidor, dina skuggor, dina framgångar och dina misstag. Det är i de stunder du känner dig som mest sårbar, när livet prövar dig som hårdast, som du behöver älska dig själv allra mest. Denna inre kärlek är en outsinlig källa till styrka, en fast grund att stå på. Först när du ger dig själv den ömsinthet och förståelse du förtjänar, kan du fullt ut ge gränslös kärlek till livets prövningar och möta världen med ett öppet hjärta.
När kärleken till en annan människa börjar spira, är det som ett litet frö som planteras i den bördiga jorden. Precis som ett äppelträd behöver sol, vatten och omvårdnad för att växa sig starkt och bära frukt, så behöver även kärleken näring. Den ska kunna blomma som ett äppelträd, med varje årstid nya löften och skördar. Men kom ihåg, min vän, att sann kärlek är ingen magisk dryck som bara uppstår av sig själv. Kärleken kräver arbete, precis som allt annat värdefullt i livet. Den behöver omsorg, tålamod, förståelse och viljan att växa tillsammans. Det är i det dagliga arbetet, i de små gesterna och de ärliga samtalen, som kärleken rotar sig djupt och blir en kraft som kan övervinna det mesta.
Låt fäbodens stillhet påminna dig om vikten av denna dubbla kärlek: den till dig själv och den du delar med andra. Båda är en del av livets rika väv. Ta ett äpple med dig när du går min vän. Den bär massor av kärnor i sig som du kan torka efter att du njutit av des smakrika kött, för att kunna så egna äppelträd, för du vet väl att varje kärna i ett äpple, kommer bli sitt eget unika träd/ precis som vi människor.