Kära läsare,
Månaden har rusat förbi i en rasande fart. Ni vet, den där tiden då man knappt hinner andas mellan projekten, men ändå känner sig helt levande.
På gården har det varit full aktivitet! Vi har jobbat hårt med att fälla riskträd, städa av ytor och, ja, låt oss säga som det är: det finns massor att göra! Vi har redan börjat lägga upp planer som sträcker sig över de kommande tio åren. Att bygga upp, se visionen växa fram och känna att vi skapar något långsiktigt är en oslagbar känsla.
Vi visste dock att tiden utomhus var begränsad. Den 20 november tog det stopp. Då gjorde Kung Bore sin entré med full kraft. Detta naturliga avbrott blev den perfekta tidpunkten för att städa av det sista utomhus, få alla maskiner under tak och vända blicken – och arbetskraften – mot husets insida.
Magins Tid i Fäboden
Samtidigt som de fysiska händelserna avlöste varandra, har det också varit full fart i Fäbodstugans magiska vrå. Det har varit en tid fylld av djupa möten och andligt arbete: allt från att spå främlingar på livets väg och hålla seanser, till att genomföra hembesök och energistäda. Magins magiska tid är här, och det är ett privilegium att få vara en del av människors sökande efter klarhet och ljus.
Men mitt i denna yttre aktivitet och magiska intensitet, har en djupare tystnad rått i min egen värld.
Vid Skiljevägen: När Glädje och Sorg Flätas Samman
Den här gången känns lappen på ladugårdsväggen ovanligt nära, men budskapet är annorlunda. Kanske är det inte en lapp om det yttre arbetet, utan en inbjudan till dig som just nu reflekterar över livet – det som varit, och det som ska komma. Jag vill nu bjuda in dig till en djupare del av mig.
Det har varit en tid av monumentala yttre händelser – gården är äntligen vår! En milstolpe, ett slut på en lång resa. Ett ögonblick där man förväntar sig ett utbrott av enbart lycka, glädje och otyglad musik.
Men i mig har det istället varit en månad av mer tystnad, en pilgrimsfärd till min egen Mimers Brunn. Jag har dykt djupt, inte för att göra massor, utan för att bli mer medveten om just mig själv.
Glädjen som Bär på Sorgen
Det kan låta paradoxalt, men i den största glädjen bor det ofta en sorg. Det är inte en sorg över att något är fel, utan sorgen över ett avslut. Att nå ett mål innebär att den strid, den drivkraft och den identitet som formades av den resan, nu måste läggas till vila. Den era som definierades av kampen efter konkursen har nu nått sitt slut.
Istället för att rusa framåt, vände jag blicken inåt. Jag har vandrat genom fotoalbumens svunna tider, mött den jag var, och ställt den oundvikliga frågan: Vem vill jag vara nu?
Kunskapens Pris: Att Minnas den Man Var
Vi talar ofta om förändringens tid, men verklig kunskap och utveckling kommer genom att ärligt minnas den man var. Kunskap kommer genom att möta det som en gång var, att inte fly från de gamla bilderna eller de avslutade relationerna.
Sanningen är att det i mig bor många ”jag”. Att acceptera dem alla – den starka, den ledsna, den okloka och den vise – är själva kärnan i den väska av självkännedom jag nu packar. Därför har jag inte kunnat vara superaktiv på sociala medier. Mitt fokus har varit internt.
På min väg mot kunskapens brunn har jag stannat till i minnenas korridorer. Jag säger tack till varenda själ jag har fått dela en period av mitt liv med. De är speglar. Men när jag nu tittar in i dessa speglar, inser jag att den reflekterade bilden inte längre är helt jag.
För med tiden förändras man, både på gott och ont. Men i varje människa man möter finns en skärva av en själv, som hjälper oss att plocka guldkorn ur vår egen utveckling.
Farten och Reflektionens Nödvändighet
När jag reflekterar över den gångna tiden, inser jag det paradoxala: Denna november, fylld av inre uppbrott och yttre avslut, har kanske varit en av den bästa månaden genom tiderna, då förändringar oavsett vad jag vill skett på min väg här i livet.
Kanske är det just detta – reflektion – som vi kollektivt behöver bli bättre på. Allt handlar om farten. Vi rusar så snabbt framåt att vi missar de första signalerna, de små sprickorna i vår egen själ, innan trycket blir för stort och allt spricker. Att hinna se sprickan i sig själv är nyckeln.
Att fylla livet med nya lärdomar, nya utmaningar och drömmar är läskigt – och samtidigt otroligt spännande! Jag har alltid gått min egen väg här i livet, och det är just det som gör att jag är den jag är. Det häftiga är att jag nu, med tiden och insikten, kan ta emot ännu mer visdom.
Nya Vägar, Nya Väskor
Det känns som om en hel epok har tagit slut. Jag står nu vid en ny väg, redo att börja vandra. Men den här gången packar jag om min ryggsäck med livets alla kunskaper lite extra noggrant.
Det handlar inte om rädsla för att göra fel, utan om att kunskapen om mig själv nu är så mycket större. Jag kan se livet för vad det är i nuet: idag är idag, i morgon är en ny dag. Men gårdagen bär kunskapens nycklar om den jag är, då historian är en stor grund i valen man gör av den man vill bli.
Jag hoppas att min tystnad har inspirerat dig att våga glänta på dina egna inre dörrar. Att stanna upp, att acceptera avslut, och att tillåta det inre arbetet att ta plats, är den djupaste sanningen i denna speciella tid. Kärleken till sig själv är villkorslös, den ställer aldrig krav. Men att lyssna på sig själv att titta inåt är en stor kärlekshandling. Så älska dig själv lite extra mycket denna tid.
Från botten av min egen brun av kunskap, reflektion bjuder jag nu på vattnet därifrån.
Ljuset i Vintermörkret
Nu står advent för dörren, och efter en så djup och energikrävande månad – både ute på fältet och inne i själen – ser jag fram emot att hämta hem värmen.
Självklart ska vi nu skapa den där magiska adventsstämningen! Den där speciella stolen med alla tomtarna, ljusen och den där unika känslan av förväntan. Det blir den perfekta balansen efter allt arbete.
Men nu kommer det mer tider av bilder och allt möjligt som ni saknat. Så tack för att jag fått dela detta med er denna månad och så ses vi på sociala medier där vi öppnar upp för julens härligheter och ja vi har ju ett kalas år som jag sagt och nu stundar årets sista månad, det behöver vi ju fira på något sätt. Så medan jag klurar på det stora tabberaset så önskar jag er alla en underbar första advent.
Hopp och Hej Kamrater!