Livet som månskensbonde handlar om att ständigt lära sig nya hantverk. 2021 blev året då vi brottades med allt från fårklippningens mysterier till frågan om hur vi egentligen ville leva våra liv. Det blev året då vi insåg att de största besluten ofta fattas mitt i vardagens slit, med skitiga händer och en traktor som väntar.
Våren 2021 gick i ett rasande tempo. Killingarna föddes, bina surrade och vi odlade som aldrig förr. Vi lämnade egentligen bara hemmet för att åka till våra anställningar; resten av tiden gick åt till att bygga vår egen värld. Eftersom bönderna i trakten så gärna ville ha markerna betade för att slippa maskinröjning, fick vi tillgång till ännu mer mark. Vi stängslade för glatta livet och insåg att vårt sätt att leva – att byta tjänster och hjälpas åt – var vägen framåt.
Traktorn och det avgörande samtalet
Vår gamla traktor var navet i vårt vårbruk. Utan den skulle vi aldrig orka köra ut allt material till de fasta odlingsbäddarna eller hålla igång jordfabrikerna. Men vi stod inför ett val: skulle vi våga satsa mer? Skulle vi byta traktor? Och framför allt – skulle vi våga bli företagare igen?
Jag bar på ett enormt motstånd. Konkursen från förr satt som en tagg i hjärtat och jag var livrädd för att förlora tryggheten igen. Men mitt i vårbruket, när vi stod där vid maskinerna, kom vår granne Herr Gunnarsson förbi. Hans kloka ord gav mig modet att ens våga tänka tanken på företagandet igen. Han såg vår arbetskapacitet och vår passion på ett sätt som fick mig att börja omvärdera min rädsla.
Conny fyllde i med den där lugna självklarheten som bara han har: ”Sara, vi har gjort det här förr. Vi kan göra det igen. Vad är det värsta som kan hända?”
Det var där, med händerna på traktorn och doften av jord i näsan, som rädslan började släppa. Vi insåg att vi inte längre var jagade. Vi var anställda, men vi hade skapat oss en position där vi kunde börja välja. Företagandet behövde inte vara en risk – det kunde vara vårt verktyg för att äga vår egen tid.
Hösten när himlen föll ner
Sedan kom hösten, och naturen gav oss en lektion i ödmjukhet som vi sent ska glömma. Ett extremt regn drog in över Storvik och slutade aldrig. På bara några timmar spolades våra bikupor bort och våra odlingsbäddar – de som vi kört ut material till med traktorn hela våren – trycktes upp mot näten.
All vår mat var mer eller mindre borta. Att se rotfrukterna ligga där, sköljda och klara men uppslagna ur jorden, var ett hårt slag. Men samtidigt fanns det en märklig lättnad. Vi hade sett sedan 2017 att vissa bäddar stod fel, men vi hade inte haft kraften att flytta på dem. Nu hade regnet rensat bordet åt oss.
Lärdomen i nederlaget
Vi sörjde skörden, men vi stannade inte i sorgen. Vi tog lärdom, reste upp bäddarna och gjorde dem bättre än de någonsin varit. Getterna gav mjölk, vi gjorde ost och vi planterade kål i växthuset. Maten fanns där ändå. 2021 lärde oss att så länge vi har varandra, bra grannar som Herr Gunnarsson och modet att ställa frågan ”vad är det värsta som kan hända?”, så kan inget regn i världen stoppa oss.
Tankar för vägen: De största besluten i livet fattas sällan i ett styrelserum. De fattas vid en traktor, i ett samtal med en klok granne eller mitt i ett vårbruk när man inser att man faktiskt har ett val. 2021 lärde oss att ett nederlag bara är en ritning för något bättre. Är du beredd att lyssna på dem som ser din styrka när du själv tvivlar? Vad skulle du våga göra om du slutade fråga ”tänk om det går fel” och istället frågade ”vad är det värsta som kan hända?”
I nästa del: ”2022 – Det stora getåret, när mjölken äntligen började flöda och vi insåg att vi faktiskt skapat det liv vi drömde om vid traktorn 2021.