Många ser en tung lastbil som dånar fram genom natten och tänker på logistik och diesel. Jag ser något annat. Jag ser frihet, fokus och vägen hem till det som verkligen betyder något. 2019 blev året då jag klev upp i hytten på de stora bilarna, men det var också året då jag insåg att människans styrka inte har något med kön eller bakgrund att göra – den handlar om viljan att resa sig när man fallit.
När budbilen jag kört i åratal togs ur tjänst, stod vi inför ett vägskäl. Vi bar fortfarande på miljonskulderna, och varje förändring kändes som en risk. Men min chef Robban och Conny såg något jag själv kanske tvekade inför: ”Sara, du ska ha det tunga kortet.”
Att sätta sig i skolbänken igen som vuxen handlade om så mycket mer än att bara lära sig växla och backa med släp. Det handlade om att bryta gamla mönster. Varken jag eller Conny har någonsin gett mycket för stela könsroller. Vi tror på människan. Vi tror att om du är beredd att lära dig, om du är beredd att borsta av dammet från knäna efter ett fall, så kan du göra vad som helst. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man – det är din envishet och din förmåga att resa dig igen som räknas.
En symbios av diesel och mylla
Jag började köra natt. Det finns en speciell magi i att rulla mil efter mil medan resten av världen sover. Det är bara jag, de tunga strålkastarna och tankarna. Men det som verkligen gjorde att nattarbetet fungerade så otroligt bra var hur det flätades samman med vårt liv vid huset i Storvik.
När jag parkerade lastbilen och kom hem på morgonen, var det inte för att gå och lägga mig direkt. Det var då min ”andra dag” började. Medan solen steg och ljuset var som allra bäst, kunde jag dra på mig arbetskläderna och gå ut till våra djur och odlingar. Genom att jobba när det var mörkt, ägde jag mina ljusa timmar. Jag kunde se till att djuren fick vad de behövde och att odlingsbäddarna sköttes om, precis när naturen var som mest levande. Det var en intensiv vardag, men det var vår vardag – en perfekt symbios där nattens mil finansierade dagens drömmar.
Att odla smartare: Slutet för maskinerna
Trots att vi bor i ett helt vanligt hus, hade vi lyckats arrendera mark av bönder i närheten för att kunna skala upp vår självförsörjning. Men vi insåg att vi inte kunde fortsätta i gamla hjulspår. Tidigare hade vi lagt ut 1 500 kronor varje säsong bara på diesel för att maskinellt bearbeta jorden och kriga mot ogräset. Det var pengar som vi egentligen behövde betala av på skulderna med.
Vi fattade ett radikalt beslut: vi skrotar radodlingen och maskinerna. Vi började istället bygga fasta odlingsbäddar direkt på den tunga lerjorden. Vi blev experter på att ta vara på det som andra betraktade som skräp. Våra grannar, de stora bönderna, hade ofta trasiga hösilagebalar som de inte kunde använda.
Jag minns hur vi bar ut det där gamla hösilaget och täckte våra bäddar. Grannarna skakade lite på huvudena åt oss – ”Vad håller de på med nu?” – men vi visste att vi matade jorden istället för att piska den. På en enda säsong sjönk vår dieselkostnad från 1 500 kronor till bara 200 kronor. Vi vann över ogräset, vi sparade pengar och vi fick en skörd som var bättre än någonsin tidigare.
Människan bakom ratten
2019 lärde oss att det inte finns några färdiga mallar för hur ett liv ska levas. Man kan vara lastbilschaufför på natten och odlare på dagen. Man kan bo i ett vanligt hus men ändå leva i ett kretslopp som en bonde. Det viktigaste är att man aldrig slutar lära sig.
Tankar för vägen: Vi begränsas ofta av vad vi tror att vi ”bör” göra eller vad vi tror att vi kan. Men om du vågar pröva en ny väg – oavsett om det är att ta ett tungt lastbilskort eller att börja täckodla med gammalt hö – så öppnas dörrar du inte visste fanns. Är du beredd att borsta av dammet och pröva igen? Du behöver ingen herrgård för att förändra din värld, du behöver bara modet att köra när andra sover och odla när andra vilar.
I nästa del:”2020 – Året då getterna flyttade in, den stora skulden på 738 000 kronor äntligen blev noll och hur kretsloppet i vårt vanliga hus blev komplett.”