Kära vänner och kamrater, Håll i er!
Den 4 oktober delade vi äntligen den nyhet som känts lika stor som en hel lada. Samtidigt som vi firade vår 15-årsdag fick ni veta att en stor dröm, en gång viskad i skymningen, äntligen slog rot och blev verklighet: Vi blev med gård!
Men bakom den nyheten gömmer sig en lång historia, fylld av känslor, sorg och ödets nyck. Många av er har frågat om detaljerna – hur blev det just den gården? Och varför kändes det som att livet sattes på paus under året som gick?
Nu är det dags att berätta hela historien…
Det blev gården där vi i åtta år har arrenderat mark och ladugård. Platsen som redan var hemma, platsen där allt började, men som vi aldrig trodde skulle bli vår.
Ett kapitel tar slut, ett nytt börjar
Vad hände sedan? Jo, historien tog en sorglig och oväntad vändning. Herr Larsson lämnade oss mycket hastigt i juni månad. Det var inte helt oväntat; han har varit ”rasslig” de senaste två åren, och vintern 2024 tog hårt på honom. Samtidigt har vi funderat på: ”Hur ska vi göra om han går bort?”
Därför valde vi att inte ha killingar eller lamm detta år. Vi bestämde oss också under vintern för att inte odla lika mycket och att inte utöka bigården, eftersom vi inte visste vad som skulle hända. Det här året har liksom blivit lite på paus, men samtidigt har det hänt så mycket annat!
När han dog ställdes min/vår värld upp och ner – vad händer nu? Hela våren hade vi varit på visningar på andra gårdar. Herr Larsson hade bokstavligen sagt att det var fel på alla vi tittade på, men tro inte att han ville sälja sin gård, trots att jag frågade varje gång ämnet kom upp.
Sista orden och en delad sorg
Så kom morgonen jag hittade honom i ladugården, sittande på trappan till logen. Med en klar blick tittade han mig i ögonen och sa: ”Nu är det slut med Herr Larsson.” Jag ville inte förstå orden, men långt där inne kände jag det. Jag och han har inte alltid tyckt lika, men vi har ändå haft en relation som om han var en farfar.
Den morgonen, haltande från getterna, var det framför allt från Pelle bock (som egentligen heter Dag Lindavisfolket) som Herr Larsson hade ett speciellt band med. Han var vår första flaskkilling, och eftersom jag jobbade natt hjälpte Herr Larsson mig med honom. De två utvecklade ett starkt band; Dag, trots sin storlek, var alltid otroligt försiktig med Herr Larsson, som om han förstod att han var gammal. Om Dag rymde var det in i köket till Herr Larsson eller så letade han rätt på honom på gården. Jag tror att djuren visste mer vad som skulle hända.
För samma kväll jag kom tillbaka sa Herr Larsson: ”Sara, nu får du ta mina höns och ge dom ett bra liv.” Han hade tre höns som var hans allt, förutom våra getter och får.
Den kvällen kramade jag Herr Larsson en sista gång. På onsdag morgon kom ambulansen – och det ska sägas, han gick själv ut till den – för att aldrig mer komma hem.
Men sorgen tog inte slut där. När Herr Larsson lämnade oss blev Pelle bock annorlunda i sitt beteende. Han letade och skrek efter sin vän. Han blev loj men han åt och drack, dock var det något som stämde inte. Vi tog hem veterinären, men inga fel hittades. Det var som om han åt sig upp av sorg, allt gick så fort, som om han bara gav upp. Jag gråter när jag skriver det, men det var som om han dog av saknad. Jag har så ont i mig, då detta var som att slita ut mitt hjärta när det hände så tätt inpå. Dag, som träffat så många och visat upp Lappgetens charm, dog bara. Men det är en tröst för mig att han följde med Herr Larsson. Att de två har varandra vart de nu är och vandrar.
Ett arv att bära vidare
När jag skriver detta är sorgen stor. Han var en person som bidrog till att Trollfrökens gård blev till. En som på ålderns höst fick mata killingar och lamm. Jag kommer aldrig att glömma morgonen vi fick våra första killingar, och glädjen i hans ögon att se nytt liv på gården. När han tröstade mig då vi förlorade vårt första lamm, eller när han sköt räven som rensade vår hönsgård. Han och jag plockade slåtterbär (smultron), och tävlade om vem som såg tackerralan (sädesärlan på hälsingemål) först på våren.
Samtidigt är det svårt att förstå att vi alla en dag ska dö. Men jag bär med mig ord, kunskap och glada stunder från vår tid.
Gården blir vår
På midsommardagen kom ett av hans barn och pratade med oss. Hans sista önskan hade varit att vi skulle bli tillfrågade först om vi ville köpa gården, som den är.
Svaret blev JA.
Så, mina kamrater, startar vi en ny resa. Idag, den 3 november, äger vi gården!
Detta är en lång historia med många känslor och turer. Den är förkortad här, då det i och med detta köp blev så mycket annat som skulle ordnas. Men vi blir med det sagt kvar i Över Storvik.
På paus och full fart framåt
Vi visste att vi kanske skulle flytta. Därför blev vår semestervecka i somras en resa från det förflutna in i den framtid vi drömde om. Samtidigt ser vi nu att allt blir som det var menat, fast på andra sätt. Resan till Djupadal var för oss att se hur man kan göra och inspireras av det som finns på en gård.
Och på tal om att saker går långsamt: i början av oktober bröt jag även lilltån! Det har inneburit en haltande start på det nya äventyret. Men i efterhand var det kanske bra, för jag som annars kan få mina ”superidéer” och springa på som jag brukar, har varit tvungen att ta det lugnt och planera ordentligt.
Nu har ni som hängt med oss detta år lite mer kontext till varför denna del av vår historia har känts som att återuppleva ett förflutet, men med ett annat slut.
Men vi sitter inte stilla!
- Under oktober har vi fixat nere i den stora odlingen och utökat bäddarna – nästa år ska här odlas!
- Vi tänker även ta marken där vi har våra bikupor, en liten åkerplätt bredvid den stora odlingen, och börja med en frukt- och bärträdgård.
Vill ni se mer av vad vi tar oss för, kolla vår Instagram! Där är det mest flöde med uppdateringar.
Större projekt och skördelycka
Men inte nog med det! Jag och Anna har även sjösatt ett större projekt: en kurs i grundhushållning. Detta är som en dröm som går i uppfyllelse! Under 2026 kommer man kunna gå en kurs på vår gård. Läs gärna mer om det på vår hemsida.
Men nu till lite annat: Vi har under oktober skördat 136 pumpor. Vi har även skördat en stor mängd frön och potatis. Trots att vi inte har kunnat odla så mycket, har vi ändå fått en stor rikedom. Ett av mina stora mål har varit att odla en stor flaskkurbits, och i år blev det en dröm som gick i uppfyllelse! Det gäller att inte sluta öva. Man får ju hybris för nästa års odling!
Vi kommer inte att ha lamm eller killingar 2026, då vi vill fixa till gården med bättre lösningar för djuren. Men vi kommer att kläcka bonhöns och ankor. Lite liv kommer det att bli, och man vet ju aldrig vad mer som kan flytta in nu när det finns plats.
Så nu, kära kamrater, ska jag greja vidare här hemma på gården! Haha, ni anar inte hur gott det är att få skriva i en form som faktiskt existerar på riktigt.
Hoop och hej